¹ Och det begaf sig, då folket föll honom öfver, på det de skulle höra Guds ord; och han stod utmed sjön Genesaret;

² Och han såg två båtar stå i sjöstranden; men fiskarena voro utgångne af dem, till att två sin nät.

³ Då gick han in uti en båt, som var Simons, och bad honom, att han skulle lägga litet ut ifrå landet. Och han satte sig, och lärde folket utu båten.

⁴ Då han vände igen tala, sade han till Simon: Lägg ut på djupet, och kaster edor nät ut till drägt.

⁵ Då svarade Simon, och sade till honom: Mästar, vi hafve arbetat hela nattena, och fått intet; men på din ord vill jag kasta ut näten.

⁶ Och då de det gjorde, beslöto de en mägta stor hop fiskar; och deras nät gick sönder.

⁷ Och de vinkade till sina stallbröder, som voro uti den andra båten, att de skulle komma och hjelpa dem. Och de kommo, och uppfyllde båda båtarna, så att de begynte sjunka.

⁸ Då Simon Petrus det såg, föll han till Jesu knä, sägandes: Herre, gack ut ifrå mig; ty jag är en syndig menniska.

⁹ Ty en förskräckelse var kommen öfver honom, och öfver alla de med honom voro, för detta fiskafängets skull, som de fått hade;

¹⁰ Sammalunda ock öfver Jacobum och Johannem, Zebedei söner, som Simons stallbröder voro. Då sade Jesus till Simon: Var icke förfärad; härefter skall du taga menniskor.

¹¹ Och de förde båda båtarna i land, och öfvergåfvo alltsammans, och följde honom.

¹² Så begaf det sig, då han var uti en stad, och si, der var en man full med spitelsko; när han fick se Jesum, föll han ned på sitt ansigte, och bad honom, sägandes: Herre, om du vill, kan du göra mig renan.

¹³ Då räckte han ut handena, och tog på honom, sägandes: Jag vill, var ren. Och straxt gick spitelskan bort af honom.

¹⁴ Och han böd honom, att han det för ingom säga skulle; utan gack (sade han), och visa dig Prestenom, och offra för din renselse, efter som Mose budit hafver, dem till vittnesbörd.

¹⁵ Och ryktet gick ändå vidare ut om honom, och mycket folk församlade sig, att de skulle höra honom, och blifva botade af honom ifrå deras krankheter.

¹⁶ Men han gick afsides bort i ödemarkena, och bad.

¹⁷ Och det begaf sig på en dag, då han lärde, och der voro de Phariseer och Skriftlärde sittande, som komne voro utaf alla städer i Galileen, och Judeen, och af Jerusalem; och Herrans kraft var till att göra dem helbregda.

¹⁸ Och si, någre män båro ena mennisko på en säng, hvilken borttagen var, och de sökte efter, huru de skulle komma honom in, och läggan framför honom.

¹⁹ Och då de icke funno, för folkets skull, på hvilko sidon de skulle bäst komma honom in, stego de upp på taket, och släppte honom ned genom taket, med sängen, midt för Jesum.

²⁰ Och då han såg deras tro, sade han till honom: Menniska, dina synder varda dig förlåtna.

²¹ Och de Skriftlärde och Phariseer begynte tänka, sägande: Ho är denne, som talar Guds hädelse? Ho kan förlåta synder, utan Gud allena?

²² Då Jesus förmärkte deras tankar, svarade han, och sade till dem: Hvad tänken I uti edor hjerta?

²³ Hvilket är lättare säga: Dina synder varda dig förlåtna; eller säga: Statt upp, och gack?

²⁴ Men på det I skolen veta, att Menniskones Son hafver magt på jordene förlåta synder, sade han till den borttagna: Dig säger jag, statt upp, tag dina säng, och gack i ditt hus.

²⁵ Och han stod straxt upp för deras ögon, tog sängen, deruti han legat hade, och gick sina färde hem i sitt hus, och prisade Gud.

²⁶ Och de förskräcktes alle, och lofvade Gud, och vordo fulle med fruktan, sägande: Vi hafve sett i dag sällsynt ting.

²⁷ Sedan gick han ut, och fick se en Publican, benämnd Levi, sittandes vid tullen, och sade till honom: Följ mig.

²⁸ Han stod upp, och följde honom, och öfvergaf alltsamman.

²⁹ Och Levi gjorde honom ett stort gästabåd i sitt hus; och der voro en stor hop Publicaner, och andre som med dem till bords såto.

³⁰ Och de Skriftlärde och Phariseer knorrade emot hans Lärjungar, sägande: Hvi äten I och dricken med de Publicaner och syndare?

³¹ Då svarade Jesus, och sade till dem: De behöfva icke läkare, som helbregda äro, utan de som kranke äro.

³² Jag är icke kommen till att kalla de rättfärdiga, utan syndare, till bättring.

³³ Då sade de till honom: Hvi fasta Johannis lärjungar så ofta, och bedja så mycket, sammalunda ock de Phariseers lärjungar; men dine Lärjungar äta och dricka?

³⁴ Sade han till dem: Icke kunnen I drifva bröllopsfolket till att fasta, så länge brudgummen är när dem?

³⁵ Men de dagar skola komma, att brudgummen varder tagen ifrå dem; då skola de fasta i de dagar.

³⁶ Och han sade ock till dem en liknelse: Ingen sätter en klut af nytt kläde på gammalt kläde; annars söndersliter han det nya, och den kluten af det nya skickar sig icke efter det gamla.

³⁷ Och ingen låter nytt vin i gamla flaskor; annars slår det nya vinet flaskorna sönder, och spilles ut, och flaskorna blifva förderfvade;

³⁸ Utan nytt vin skall man låta uti nya flaskor, och så blifva de både förvarad.

³⁹ Och ingen, som dricker gammalt vin, begärar straxt nytt; ty han säger: Det gamla är bättre.