¹ Och det hände sig, att han kom uti ens mans hus, som var en öfverste för de Phariseer, om en Sabbath, till att få sig mat; och de vaktade på honom.

² Och si, en vattusigtig menniska var der för honom.

³ Då svarade Jesus, och sade till de lagkloka och Phariseer: Må man någon hela om Sabbathen?

⁴ Och de tigde. Men han tog honom till sig, och gjorde honom helbregda; och lät gån.

⁵ Och han svarade, sägandes till dem: Hvilkens edars åsne eller oxe faller uti brunnen, och går han icke straxt till att draga honom ut, om Sabbathsdagen?

⁶ Och de kunde intet svara honom dertill.

⁷ Då sade han ock till dem, som budne voro, en liknelse; märkandes, huru de sökte efter att sitta främst, sägandes till dem:

⁸ När du blifver buden af någrom till bröllop, så sätt dig icke i främsta rummet; att icke tilläfventyrs någor kommer, som buden är af honom, och är ärligare än du;

⁹ Och då kommer han, som både dig och honom budit hafver, och säger till dig: Gif denna rum; och då måste du med blygd begynna sitta ned bätter;

¹⁰ Utan heldre, när du varder buden, gack, och sätt dig i yttersta rummet; att, då han kommer, som dig budit hafver, må han säga till dig: Min vän, sitt upp bätter; och då sker dig heder för dem, som der med dig till bords sitta.

¹¹ Ty hvar och en, som upphöjer sig, han skall varda förnedrad; och den sig förnedrar, han skall varda upphöjd.

¹² Sade han ock desslikes till honom, som honom budit hade: När du gör middagsmåltid, eller nattvard, bjud icke dina vänner, eller dina bröder, eller dina fränder, eller dina grannar, som rike äro; att de icke bjuda dig igen, och löna dig dina välgerning;

¹³ Utan heldre, då du gör gästabåd, kalla de fattiga, sjuka, halta och blinda.

¹⁴ Och salig äst du; ty de förmå icke löna dig igen; men dig varder igenlönt i de rättfärdigas uppståndelse.

¹⁵ Men då en af dem, som vid bordet såto, detta hörde, sade han till honom: Salig är den som äter bröd i Guds rike.

¹⁶ Då sade han till honom: En man hade tillredt en stor nattvard, och böd många;

¹⁷ Och utsände sin tjenare, den stund nattvarden skulle stå, att han skulle säga dem som budne voro: Kommer; ty all ting äro nu redo.

¹⁸ Och de begynte allesammans ursaka sig. Den förste sade till honom: Jag hafver köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det; jag beder dig, gör min ursäkt.

¹⁹ Och den andre sade: Jag hafver köpt fem par oxar, och jag måste gå bort och försöka dem; jag beder dig, gör min ursäkt.

²⁰ Och den tredje sade: Jag hafver tagit mig hustru, och derföre kan jag icke komma.

²¹ Och tjenaren kom, och sade sin herra allt detta igen. Då vardt husbonden vred, och sade till sin tjenare: Gack snarliga ut på gator och gränder i staden, och de fattiga, och krymplingar, halta och blinda haf härin.

²² Och tjenaren sade: Herre, jag hafver gjort som du böd, och här är ännu rum.

²³ Då sade herren till tjenaren: Gack ut på vägar och gårdar, och nödga dem att komma härin, på det att mitt hus måtte varda fullt.

²⁴ Ty jag säger eder, att ingen af de män, som budne voro, skall smaka min nattvard.

²⁵ Och gick mycket folk med honom; och han vände sig om, och sade till dem:

²⁶ Hvilken som kommer till mig, och icke hatar sin fader och moder, och hustru, och barn, och bröder, och systrar, och dertill sitt eget lif, han kan icke vara min Lärjunge.

²⁷ Och hvilken som icke bär sitt kors, och följer mig, han kan icke vara min Lärjunge.

²⁸ Hvilken är den af eder, som vill bygga ett torn, och icke först sitter och öfverlägger bekostningen, om han hafver det han behöfver till att fullborda det med?

²⁹ Att, då han hafver lagt grundvalen, och icke kan fullborda det, alle de, som få set, icke skola begynna göra spe af honom;

³⁰ Och säga: Denne mannen hafver begynt bygga, och förmådde icke fullbordat.

³¹ Eller hvad Konung vill gifva sig till örligs, och strida emot en annan Konung, sitter han icke först och tänker, om han förmår med tiotusend möta honom, som kommer emot honom med tjugutusend?

³² Annars, medan hin ännu långt borto är, sänder han bådskap till honom, och beder om frid.

³³ Sammalunda hvar och en af eder, som icke vedersakar allt det han äger, han kan icke vara min Lärjunge.

³⁴ Saltet är godt; men om saltet mister sin sälto, med hvad skall man då salta?

³⁵ Det är hvarken nyttigt i jordene, eller i dyngone; utan man kastar det bort. Den der öron hafver till att höra, han höre.