¹ På den ena Sabbathen, ganska bittida om morgonen, kommo de till grafvena, bärande de välluktande krydder, som de tillredt hade; och några med dem.

² Så funno de stenen afvältad ifrå grafvene;

³ Och gingo in, och funno intet Herrans Jesu lekamen.

⁴ Och det begaf sig att, då de derom bekymrade voro, si, så stodo när dem två män i skinande kläder.

⁵ Då vordo de förfärade, och slogo sin ansigte neder åt jordene. Då sade de till dem: Hvi söken I den lefvande ibland de döda?

⁶ Han är icke här, han är uppstånden; kommer ihåg, huru han sade eder, då han ännu var i Galileen,

⁷ Sägandes: Menniskones Son måste öfverantvardas i syndiga menniskors händer, och korsfästas; och uppstå på tredje dagen.

⁸ Och så begynte de komma ihåg hans ord;

⁹ Och gingo tillbaka ifrå grafvene, och bådade detta allt dem ellofva, och allom dem androm.

¹⁰ Och det var Maria Magdalena, och Johanna, och Maria Jacobi, och andra som med dem voro, de detta sade till Apostlarna.

¹¹ Och deras ord syntes för dem såsom galenskap; och de trodde dem intet.

¹² Men Petrus stod upp, och lopp till grafvena; och då han lutade sig derin, fick han se linkläden liggande allena; och gick sina färde, förundrandes vid sig sjelf hvad der skedt var.

¹³ Och si, två af dem gingo på samma dagen till en by, som låg vid sextio stadier vägs ifrå Jerusalem, benämnd Emaus.

¹⁴ Och de talade hvar med annan, om allt det som skedt var.

¹⁵ Och hände sig, då de talades vid, och befrågade hvarannan, nalkades ock Jesus, och gick med dem.

¹⁶ Men deras ögon voro förhållen, att de icke kände honom.

¹⁷ Då sade han till dem: Hvad är det för tal, som I hafven eder emellan, vid I gån, och ären bedröfvade?

¹⁸ Då svarade endera, som het Cleophas, och sade till honom: Äst du allena ibland främmande män i Jerusalem, som icke vet hvad der skedt är i dessa dagar?

¹⁹ Sade han till dem: Hvad? Sade de till honom: Om Jesu Nazareno, som var en Prophet, mägtig både i gerningar och ord, för Gudi, och allo folkena;

²⁰ Och huruledes de öfverste Presterna, och våre förmän, öfverantvardade honom i dödsens fördömelse, och korsfäste honom.

²¹ Men vi hoppades, att han skulle vara den som förlossa skulle Israel; och öfver allt detta är nu tredje dagen, sedan det skedde.

²² Och några qvinnor af våra hafva förskräckt oss, de der bittida om morgonen hade kommit till grafvena;

²³ Och då de icke funno hans lekamen, kommo de, och sade, att de ock Änglasyn sett hade, hvilke sagt hade att han lefver.

²⁴ Och någre af dem, som med oss voro, gingo bort till grafven, och funno såsom qvinnorna sagt hade; men honom funno de intet.

²⁵ Då sade han till dem: O! I galne, och senhjertade till att tro, uti allt det som Propheterna sagt hafva.

²⁶ Skulle icke Christus sådant lida, och sedan ingå uti sin härlighet?

²⁷ Och han begynte på Mose, och alla Propheterna, och gjorde uttydelse för dem i alla Skrifter, som voro om honom.

²⁸ Och de begynte nalkas intill byn, dit de ville; och han låts som han ville gå längre fram.

²⁹ Och de nödgade honom, sägande: Blif när oss; ty det lider åt aftonen, och dagen är förliden. Och så gick han in, till att blifva när dem.

³⁰ Och det begaf sig, då han satt till bords med dem, tog han brödet; tackade, bröt det, och fick dem.

³¹ Och deras ögon öppnades, att de kände honom; och så försvann han utu deras åsyn.

³² Och de sade emellan sig: Var icke vårt hjerta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna?

³³ Och i samma stundene stodo de upp, och gingo till Jerusalem igen, och funno församlade de ellofva, och de som med dem voro;

³⁴ De der sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter af Simone.

³⁵ Och de förtäljde hvad skedt var i vägen, och huru han vardt känd af dem, i det han bröt brödet.

³⁶ Som de nu härom talade, stod Jesus sjelf midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.

³⁷ Då vordo de förfärade, och fruktade, menandes att de sågo en anda.

³⁸ Då sade han till dem: Hvi ären I förfärade? Och hvi uppstiga sådana tankar uti edor hjerta?

³⁹ Ser mina händer, och mina fötter, att det är jag sjelf: Tager på mig, och skåder; ty anden hafver icke kött och ben, såsom I sen mig hafva.

⁴⁰ Och då han hade det sagt, viste han dem händer och fötter.

⁴¹ Och som de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan förundrade sig, sade han till dem: Hafven I här något att äta?

⁴² Då fingo de honom fram ett stycke stekt fisk, och något af en hannogskako.

⁴³ Och han tog det, och åt deraf i deras åsyn.

⁴⁴ Och han sade till dem: Detta äro de ord, som jag sade till eder, då jag ännu var med eder, att allt måste fullbordas, som skrifvet är i Mose lag, och i Propheterna, och i Psalmerna, om mig.

⁴⁵ Då öppnade han dem deras sinne, att de förstodo Skrifterna;

⁴⁶ Och sade till dem: Så är det skrifvet, och så måste Christus lida, och tredje dagen uppstå ifrå de döda;

⁴⁷ Och predikas i hans Namn bättring och syndernas förlåtelse ibland all folk, begynnande på Jerusalem.

⁴⁸ Och I ären vittne till allt detta.

⁴⁹ Och si, jag vill sända öfver eder mins Faders löfte; men I skolen blifva i staden Jerusalem, tilldess I varden beklädde med kraft af höjdene.

⁵⁰ Och han hade dem ut till Bethanien, och upplyfte sina händer, och välsignade dem.

⁵¹ Och skedde, då han dem välsignat hade, skiljdes han ifrå dem, och uppfor i himmelen.

⁵² Och de tillbådo honom; och gingo sedan in i Jerusalem igen, med stora glädje;

⁵³ Och voro alltid i templet, prisade och lofvade Gud. Amen.