Petri fiskafänge. En spitelsk, borttagen. Rätt fasta. Mattheus.

¹ Och det begaf sig, då folket föll honom öfwer, på det de skulle höra Guds ord, och han stod utmed sjön Gennesaret:

² Och han såg twå båtar stå i sjöstranden; men fiskarena woro utgångne af dem, til at twå sin nät.

³ Då gick han in uti en båt, som war Simons, och bad honom, att han skulle lägga litet ut ifrå landet. Och han satte sig, och lärde folket utu båten.

⁴ Då han wände igen tala, sade han till Simon: Lägg ut på djupet, och kaster edor nät ut til drägt.

⁵ Då swarade Simon, och sade till honom: Mästar, wi hafwe arbetat hela nattena, och fått intet; men på din ord will jag kasta ut näten.

⁶ Och då de det gjorde, beslöto de en mägta stor hop fiskar, och deras nät gick sönder.

⁷ Och de winkade til sina stallbröder, som woro uti den andra båten, at de skulle komma och hjelpa dem. Och de kommo och upfylde båda båtarna, så at de begynte sjunka.

⁸ Då Simon Petrus det såg, föll han til JEsu knä, sägandes: HERre, gack ut ifrå mig; ty jag är en syndig menniska.

⁹ Ty en förskräckelse war kommen öfwer honom, och öfwer alla de med honom woro, för detta fiskafängets skull som de fåttt hade:

¹⁰ Sammalunda ock öfwer Jacobum och Johannem, Zebedei söner, som Simons stallbröder woro. Då sade JEsus til Simon: War icke förfärad; härefter skalt du taga menniskor.

¹¹ Och de förde båda båtarna i land, och öfwergåfwo alltsammans, och följde honom.

¹² Så begaf det sig, då han war uti en stad, och si, der war en man full med spitelsko; när han fick se JEsum, föll han ned på sitt ansikte, och bad honom sägandes: HERre, om du wilt, kan du göra mig renan.

¹³ Då räckte han ut handena, och tog på honom, sägandes: Jag will, war ren. Och strax gick spitelskan bort af honom.

¹⁴ Och han böd honom, at han det för ingom säga skulle; utan gack (sade han), och wisa dig Prestenom, och offra för din renselse, efter som Mose budit hafwer, dem til wittnesbörd.

¹⁵ Och ryktet gick ändå widare ut om honom; och mycket folk församlade sig, at de skulle höra honom, och blifwa botade af honom ifrå deras krankheter.

¹⁶ Men han gick afsides bort i ödemarkena, och bad.

¹⁷ Och det begaf sig på en dag, då han lärde, och der woro de Phariseer och Skriftlärde sittande, som komne woro utaf alla städer i Galileen, och Judeen, och af Jerusalem; och HERrans kraft war til at göra dem helbregda.

¹⁸ Och si, någre män båro ena mennisko på en säng, hwilken borttagen war, och de sökte efter, huru de skulle komma honom in, och läggan fram för honom.

¹⁹ Och då de icke funno, för folkets skull, på hwilko sidon de skulle bäst komma honom in, stego de up på taket, och släppte honom ned genom taket, med sängen, midt för JEsum.

²⁰ Och då han såg deras tro, sade han till honom: Menniska, dina synder warda dig förlåtna.

²¹ Och de Skriftlärda och Phariseer begynte tänka, sägande: Ho är denne, som talar Guds hädelse? Ho kan förlåta synder, utan Gud allena?

²² Då JEsus förmärkte deras tankar, swarade han, och sade til dem: Hwad tänken I uti eder hjerta?

²³ Hwilket är lättare säga: Dina synder warda dig förlåtna, eller säga: Statt up, och gack?

²⁴ Men på det I skolen weta, at menniskones Son hafwer magt på jordene förlåta synder, sade han til den borttagna: Dig säger jag, statt upp, tag dina säng, och gack i ditt hus.

²⁵ Och han stod straxt up för deras ögon, tog sängen, deruti han legat hade, och gick sina färde hem i sitt hus, och prisade Gud.

²⁶ Och de förskräcktes alle, och lofwade Gud, och wordo fulle med fruktan, sägande: Wi hafwe sett i dag sällsyn ting.

²⁷ Sedan gick han ut, och fick se en Publican, benämnd Levi, sittandes wid tullen, och sade til honom: Följ mig.

²⁸ Han stod up, och följde honom, och öfwergaf alltsamman.

²⁹ Och Levi gjorde honom et stort gästabud i sitt hus, och der woro en stor hop Publicaner, och andre, som med dem till bords såto.

³⁰ Och de Skriftlärde och Phariseer knorrade emot hans Lärjungar, sägande: Hwi äten I och dricken med Publicaner och syndare?

³¹ Då swarade JEsus, och sade til dem: De behöfwa icke läkare, som helbregde äro, utan de som kranke äro.

³² Jag är icke kommen till att kalla de rättfärdiga, utan syndare, til bättring.

³³ Då sade de til honom: Hwi fasta Johannis lärjungar så ofta, och bedja så mycket, sammalunda ock de Phariseers lärjungar; men dina lärjungar äta och dricka?

³⁴ Sade han till dem: Icke kunnen I drifwa bröllopsfolket til at fasta, så länge brudgummen är när dem?

³⁵ Men de dagar skola komma, at brudgummen warder tagen ifrå dem; då skola de fasta i de dagar.

³⁶ Och han sade ock til dem en liknelse: Ingen sätter en klut af nytt kläde på gammalt kläde; annars söndersliter han det nya, och den kluten af den nya skickar sig icke efter det gamla.

³⁷ Och ingen låter nytt win i gamla flaskor, annars slår det nya winet flaskorna sönder, och spilles ut, och flaskorna blifwa förderfwade.

³⁸ Utan nytt win skall man låta uti nya flaskor, och så blifwa de båda förwarad.

³⁹ Och ingen, som dricker gammalt win, begärer straxt nytt; ty han säger: Det gamla är bättre.