Enkans offer. Stadens förstöring. Verldenes ände.

¹ Och han såg till, aktandes på huru de rike lade sina gåfvor uti offerkistona.

² Så fick han ock se ena fattiga enko, som lade der två skärfvar in.

³ Och han sade: Sannerliga säger jag eder: Denna fattiga enkan lade mer in, än alle de andre;

⁴ Ty de hafva alle inlagt, till Guds offer, af det dem till öfverlopps är; men hon hafver, af sin fattigdom, inlagt allt det hon ägde.

⁵ Och då somlige sade om templet, att det var prydt med härliga stenar och klenodier, sade han:

⁶ De dagar varda kommande, att ut af allt, det I sen, skall icke låtas sten uppå sten, den icke skall afbruten varda.

⁷ Då frågade de honom, och sade: Mästar, när skall detta ske? Och hvad tecken är, när detta ske skall?

⁸ Sade han: Ser till, att I icke värden förförde; ty månge skola komma under mitt Namn, och säga: Jag äret; och tiden instundar. Följer dem icke efter.

⁹ Men när I hören örlig och uppror, varer icke förfärade; ty sådant måste först ske, men det är icke straxt änden.

¹⁰ Och han sade till dem: Folk skall resa sig upp emot folk, och rike emot rike.

¹¹ Och stor jordbäfning skall varda mångastäds, och hunger, och pestilentier; och förskräckelse, och stor tecken skola ske utaf himmelen.

¹² Men för allt detta skola de taga fatt på eder, och förfölja eder och öfverantvarda eder in på sin Råd, och i häktelse; dragande eder för Konungar och Förstår, för mitt Namns skull.

¹³ Och det skall eder vederfaras till ett vittnesbörd.

¹⁴ Så håller det fast uti edor hjerta, att I ingen omsorg hafven, huru I skolen försvara eder;

¹⁵ Ty jag skall gifva eder mun och visdom, der alle de, som sätta sig emot eder, icke skola kunna emotsäga, ej heller emotstå.

¹⁶ I skolen ock öfverantvardas af föräldrar, och af bröder, fränder och vänner; och de skola döda somliga af eder.

¹⁷ Och I skolen varda hatade af allom, för mitt Namns skull;

¹⁸ Och ett hår af edart hufvud skall icke förgås.

¹⁹ I skolen behålla edra själar genom edart tålamod.

²⁰ När I nu sen, att Jerusalem varder belagdt med en här, då skolen I veta, att dess förödelse är för handen.

²¹ De då äro i Judeen, de fly upp åt bergen; och de der midt inne äro, de gånge ut; och de som ute i landet äro, de gånge icke derin;

²² Ty att då äro hämndadagarne, att fullbordas skall allt det som skrifvet är.

²³ Men ve dem som hafvande äro, och dem som dia gifva i de dagar; ty stor plåga varder på jordene, och vrede öfver detta folk.

²⁴ Och de skola falla för svärdsegg, och fångne bortförde varda till allahanda folk; och Jerusalem skall förtrampadt varda af Hedningom, tilldess Hedningarnes tid fullkomnad varder.

²⁵ Och skola ske tecken i solen, och i månan, och i stjernorna; och på jordene varder folkena ångest, och de skola förtvifla. Och hafvet och vågen skola mycket bullra;

²⁶ Och menniskorna borttorkas, för räddhågas skull, deraf att de förbida det som hela verldena öfvergå skall; ty himmelens krafter skola bäfva.

²⁷ Och då skola de få se menniskones Son komma i skyn, med magt och stora härlighet.

²⁸ Men då detta begynner ske, ser upp, och lyfter edor hufvud upp; ty då nalkas edor förlossning.

²⁹ Och han sade dem en liknelse: Ser på fikonaträt och all trä.

³⁰ När de nu knoppas, kunnen I då se och veta af eder sjelf, att sommaren är när.

³¹ Alltså ock I, när I sen detta ske, skolen I veta, att Guds rike är när.

³² Sannerliga säger jag eder: Detta slägtet skall icke förgås, förr än det allt skedt är.

³³ Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås.

³⁴ Men vakter eder, att edor hjerta icke förtungad varda med svalg och dryckenskap, och med detta lefvenes omsorg, så att den dagen kommer eder för hastigt uppå.

³⁵ Ty han varder kommandes, såsom en snara, öfver alla som bo på jordene.

³⁶ Så vaker nu alltid, och beder, att I mågen undfly allt detta som komma skall, och stå för menniskones Son.

³⁷ Och han lärde om dagen i templet; men om natten gick han ut, och vistades på Oljoberget.

³⁸ Och allt folket var bittida uppe till honom i templet, till att höra honom.