Jesus sänder de tolf; spisar femtusen män; bekännes, förklaras, utdrifver andar; förkunnar sin död.

¹ Sedan kallade Jesus tillhopa de tolf, och gaf dem magt och våld öfver alla djeflar, och att de sjukdomar bota kunde;

² Och sände dem ut till att predika Guds rike, och göra de sjuka helbregda;

³ Och sade till dem: Tager intet med eder till vägs, icke käpp, eller skräppo, icke bröd, icke penningar; hafver ej heller två kjortlar.

⁴ Och i hvad hus I ingån, der blifver, tilldess I dragen dädan.

⁵ Och hvilke icke anamma eder, så går ut af den staden, och skudder ock stoftet af edra fötter, till vittnesbörd öfver dem.

⁶ Och de gingo ut, och vandrade omkring i byarna, predikade Evangelium, och gjorde helbregda allestäds.

⁷ Då fick Herodes Tetrarcha höra allt det som bedrefs af honom, och honom begynte misshaga; ty det sades af somligom, att Johannes var uppstånden af döda;

⁸ Af somligom, att Elias var uppenbarad; af somligom, att någor Prophet af de gamla var uppstånden.

⁹ Och Herodes sade: Johannem hafver jag halshuggit; men ho är denne, der jag sådant af hörer? Och begärade se honom.

¹⁰ Och Apostlarna kommo igen, och förtäljde honom allt det de gjort hade. Då tog han dem med sig, och gick afsides uti ena ödemark, som ligger vid den staden, som kallas Bethsaida.

¹¹ Då folket det förnam, kommo de efter honom; och han undfick dem, och talade med dem om Guds rike, och gjorde dem helbregda, som det behöfde.

¹² Men dagen begynte varda framliden; då gingo de tolf fram, och sade till honom: Lät folket ifrå dig, att de gå uti köpstäderna, och nästa bygdena, der de måga gästa, och finna mat; ty vi äre här i ödemarkene.

¹³ Han sade till dem: Gifver I dem äta. Då sade de: Vi hafve icke flera bröd än fem, och två fiskar; utan att vi gå bort, och köpe mat till allt detta folket.

¹⁴ Och voro de icke långt ifrå femtusend män. Då sade han till sina Lärjungar: Later dem sätta sig ned, i hvart matskåpet femtio.

¹⁵ Och de gjorde så, och läto dem alla sätta sig ned.

¹⁶ Då tog han de fem bröd och de två fiskar; upplyfte sin ögon i himmelen, tackade deröfver, bröt och fick Lärjungarna, att de skulle sedan läggat fram för folket.

¹⁷ Och de åto alle, och vordo mätte. Sedan vardt upptaget det som dem öfverlopp, tolf korgar fulle med styck er.

¹⁸ Och det begaf sig, då han var allena i sina böner, voro ock någre hans Lärjungar med honom; dem frågade han, och sade: Hvem säga folket mig vara?

¹⁹ Då svarade de, och sade: Johannes Döparen; somlige Elias, och somlige, att någon Prophet af de gamla är uppstånden.

²⁰ Då sade han till dem: Hvem sägen då I mig vara? Svarade Petrus, och sade: Du äst Guds Christ.

²¹ Och han hotade dem, och förböd, att de skulle det någrom säga;

²² Och sade: Menniskones Son måste mycket lida, och bortkastas af de äldsta, och öfversta Presterna, och Skriftlärda, och dräpas, och tredje dagen uppstå igen.

²³ Sade han ock till dem alla: Hvilken mig efterfölja vill, han vedersäge sig sjelf, och tage sitt kors på sig livar dag, och följe mig.

²⁴ Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och ho som mister sitt lif för mina skull, han skall det behålla.

²⁵ Och hvad kommer det menniskone till godo, om hon vunne hela verldena, och förtappar sig sjelf, eller gör skada på sig sjelf?

²⁶ Hvilken som blyges vid mig och min ord, vid honom skall ock menniskones Son blygas, då han kommer i sin, och sins Faders, och de heliga Änglars härlighet.

²⁷ Men jag säger eder förvisso, att någre äro af dem som här stå, de der icke skola smaka döden, tilldess de fä se Guds rike.

²⁸ Så begaf det sig, vid åtta dagar efter dessa orden, att han tog till sig Petrum, och Johannem, och Jacobum; och gick upp på ett berg till att bedja.

²⁹ Och vid han bad, vardt hans ansigte förvandlad t, och hans klädnad var hvit och skinande.

³⁰ Och si, två män talade med honom, som voro Moses och Elias;

³¹ Och syntes i härlighet, och talade om hans afgång, som han fullborda skulle i Jerusalem.

³² Men Petrus, och de med honom voro, förtyngdes af sömn; då de uppvaknade, sågo de hans klarhet, och de t va män stå när honom.

³³ Och det begaf sig, då de gin go ifrå honom, sade Petrus till Jesum: Mästar, oss är godt här vara; lät oss göra tre hyddor, en till dig, och en till Mosen, och en till Eliam; och vissto icke hvad han sade.

³⁴ Och vid han så sade, kom en sky, och kringskyggde dem; och de vordo förfärade, vid de vordo invefvade i skyn.

³⁵ Och en röst hördes utu skyn om, den der sade: Denne är min älskelige Son; honom hörer.

³⁶ Och i det samma rösten hördes, funno de Jesum vara allena. Och de tigde, och förkunnade ingom, i de dagar, något af det de sett hade.

³⁷ Så hände sig dagen derefter, då de gin go ned af berget, mötte honom mycket folk.

³⁸ Och si, en man af folket ropade, och sade: Mästar, jag beder dig, se till min son; ty han är mitt enda barn.

³⁹ Si, anden begriper honom, och straxt ropar han; och han sliter honom, så att han fradgas; och han far med nöd ifrå honom, då han honom slitit hafver.

⁴⁰ Och jag bad dina Lärjungar, att de skulle utdrifva honom; och de kunde icke.

⁴¹ Då svarade Jesus, och sade: O! du otrogna och genstörtiga slägte, huru länge skall jag vara när eder, och lida eder? Haf din son hit.

⁴² Och vid han nu framgick, ref och slet djefvulen honom. Men Jesus näpste den orena andan, och gjorde pilten helbregda, och fick honom sinom fader igen.

⁴³ Och alle vordo förskräckte öfver Guds härlighet. Då alle undrade på allt det han gjorde, sade han till sina Lärjungar:

⁴⁴ Fatter dessa orden uti edor öron, ty det skall ske, menniskones Son varder öfverantvardad i menniskors händer.

⁴⁵ Men de förstodo icke detta ordet; och det var fördoldt för dem, att de det icke kunde förstå; och de fruktade att fråga honom om det ordet.

⁴⁶ Och kom ibland dem en tanke, hvilkendera skulle störst vara

⁴⁷ Då Jesus såg deras hjertas tankar, tog han ett barn, och ställde det när sig;

⁴⁸ Och sade till dem: Hvilken som anammar detta barnet i mitt Namn, han anammar mig; och den mig anammar, han anammar honom, som mig sändt hafver; men den der minst är ibland eder alla, han skall vara störst.

⁴⁹ Då svarade Johannes, och sade: Mästar, vi sågom en, som utdref djeflar under ditt Namn, och vi förbödom honom det; efter det han icke följer med oss.

⁵⁰ Sade Jesus till honom: Förbjuder honom intet; ty den der. icke emot oss är, han är med oss.

⁵¹ Och det begaf sig, då tiden fullbordad var, att han skulle hädantagen varda, vände han sitt ansigte till att fara åt Jerusalem.

⁵² Och han sände båd framför sig; de gingo, och kommo intill en stad, som de Samariter uti bodde, att de skulle reda för honom.

⁵³ Och de undfingo honom intet; ty han hade vändt sitt ansigte till att draga till Jerusalem.