Pauli Romerska resa, sjönöd, förlossning.

¹ Sedan nu beslutet var, att vi skulle segla till Valland, antvardade de Paulum och några andra fångar underhöfvitsmannenom, som het Julius, af den Kejserliga skaran.

² Och som vi stego uti ett Adramytiskt skepp, och skulle segla utmed Asien, lade vi af och med oss blef Aristarchus, en Macedonisk man, af Thessalonica.

³ Och dagen derefter lade vi till Sidon. Och Julius for väl med Paulo, och tillstadde att han gick till sina vänner, och lät göra sig till godo.

⁴ Och nar vi lade dädan, seglade vi utmed Cypren; ty vädret var oss emot.

⁵ Och seglade vi öfver hafvet, som är emot Cilicien och Pamphylien, och kommom intill Myra, som är i Lycien.

⁶ Och der fick höfvitsmannen ett skepp, som var af Alexandria, och segla skulle till Valland; der satte han oss in.

⁷ Och då vi långsamliga seglat hade i mänga dagar, och som nogast komma kunde in mot Gnidum för motväders skull, seglade vi in under Creta, vid Salmone;

⁸ Och kommom som nogast framom, och intill ett rum, som kallades Sköna hamn; och var staden Lasea icke långt derifrå.

⁹ Då nu mycken tid var förlupen, och seglatsen begynte vara farlig, derföre att ock fastan var allaredo förliden, förmanade Paulus dem,

¹⁰ Och sade till dem: I män, jag ser, att seglatsen vill vara med vedermödo, och stor skada, icke allenast till skepp och gods, utan jemväl på vårt lif.

¹¹ Men höfvitsmannen trodde skepparenom och styrmannenom, mer än det Paulus sade.

¹² Och efter der var icke hamn till att ligga i vinterläge, föllo de mesta parten på det rådet att lägga dädan, att de, om någorlunda ske kunde, mätte komma till Phenicien, och ligga der i vinterläge; den hamnen är på Creta, för sydvest och nordvest.

¹³ Och som nu sunnanväder begynte blåsa, men te de hafva efter sin vilja; och då de lade ifrån Asson, seglade de utmed Creta.

¹⁴ Men icke långt efter stack sig upp emot dem ett iligt väder, som kallas nordost.

¹⁵ Och då skeppet vardt begripet, och kunde icke begå sig för vädret, läte vi drifva för vädret;

¹⁶ Och kommom under ena ö, som kallas Clauda, och kundom med plats få in båten.

¹⁷ Då de tagit den upp, brukade de hjelp, och bundo skeppet; och då de fruktade att det skulle komma på sandrefvelen, kastade de ut ett hinderfat, och läto så vräka.

¹⁸ Och som stormen gick oss svårliga uppå, kastade de dagen derefter godset ut.

¹⁹ Och tredje dagen kastade vi skeppredskapen ut med vara händer.

²⁰ Och då hvarken sol eller stjernor syntes i många dagar, och stormen låg oss svärliga uppå, var oss allt hopp borto om vår välfärd.

²¹ Och då de nu i lång tid intet ätit hade, stod Paulus upp midt ibland dem, och sade: I män, det hade väl tillbörligit varit, att I haden hört mig, och icke lagt ifrån Creta, och icke kommit oss denna vedermödon och skadan uppå.

²² Och nu förmanar jag, att I våren vid ett godt mod; ty ingom af eder skall något skada till lifvet, utan allena skeppet.

²³ Ty i denna nattene stod Guds Ängel när mig, den jag tillhörer, och den jag dyrkar, och sade:

²⁴ Frukta dig intet, Paule, du måste komma fram för Kejsaren; och si, Gud hafver gifvit dig alla de som segla med dig.

²⁵ Derföre varer vid ett godt mod, I män; ty jag tror Gudi, att så sker, som mig sagdt är.

²⁶ Uppå ena ö skole vi vräkne varda.

²⁷ Då fjortonde natten kom, och vi forom uti Adria, vid midnattstid, tycktes skeppmännerna att dem syntes ett land;

²⁸ Och kastade ut lodet, och funno tjugu famnar djup; och kommo litet länger fram, och kastade äter lodet, och funno femton famnar djup.

²⁹ Och så fruktade de, att de skulle komma på något skarpt grund, och kastade fyra ankare ut af bakskeppet, och önskade att dagas skulle.

³⁰ Då sökte skeppmännerna efter, huru de skulle komma sina färde utu skeppet, och kastade ut båten i hafvet, under det sken, att de ville föra ut ankare af framskeppet.

³¹ Då sade Paulus till höfvitsmannen och till krigsknektarna: Utan desse blifva i skeppet, så värden icke I behållne.

³² Då höggo krigsknektarna af fåstona till båten, och läto honom fara.

³³ Och som dagen begynte synas, rådde Paulus dem allom, att de skulle få sig mat, och sade: Detta är fjortonde dagen att I hafven förbidt, och blifvit fastande, och hafven intet tagit till eder;

³⁴ Hvarföre rader jag eder, att I fån eder mat; ty det hörer edra välfärd till; ty ingens edars ett här skall falla af hans hufvud.

³⁵ Och när han det sagt hade, tog han brödet, och tackade Gud i allas deras åsyn; och då han det brutit hade, begynte han äta.

³⁶ Då vordo de alle vid ett bättre mod, och begynte ock de äta.

³⁷ Och vi voro i skeppet, alle tillhopa, tuhundrade sex och sjutio själar.

³⁸ Och då de voro mätte, lättade de skeppet, och kastade ut hvete i hafvet.

³⁹ När dager vardt, kände de intet landet; men de vordo varse ena vik, i hvilko en strand var, dit de mente vilja låta drifva skeppet, om de kunde.

⁴⁰ Och när de hade upptagit ankaren, gåfvo de sig till sjös, och upplöste roderbanden, och hade upp seglet till väders, och läto gå ät strandene.

⁴¹ Dock kommo de på en refvel, och skeppet stötte; och framskeppet blef ståndandes fast orörligit; men bakskeppet lossades af vägene.

⁴² Men krigsknektarna tyckte råd vara slå fångarna ihjäl, att, då de utsummo, icke skulle någor undfly.

⁴³ Men höfvitsmannen ville förvara Paulum, och stillte dem ifrå det rådet, och bad att de, som simma kunde, skulle gifva sig först ut åt landet;

⁴⁴ Och de andre, somlige på bräder, och somlige på skeppsvraket. Och dermed skedde, att de undsluppo alle behållne i land.