Tertulli klagan. Pauli försvar. Felix förskräckt.

¹ Efter fem dagar for öfverste Presten Ananias ned, med de äldsta, och med en förespråkare, benämnd Tertullus; desse gingo till landshöfdingen emot Paulum;

² Och då han var förekallad, begynte Tertullus klaga, och säga:

³ Att vi lefve i mycken rolighet under dig, och mång ting beställas i goda måtto, i desso folke, genom dina försigtighet, högmägtige Felix; det anamme vi alltid och allestäds gerna, med all tacksägelse.

⁴ Men på det att jag icke alltför länge skall förhålla dig, beder jag dig, att du hörer oss någor få ord, för din dygds skull.

⁵ Vi hafve funnit denna mannen vara skadelig, den upplopp uppväcker allom Judom öfver hela verldena, och är en mästare för de Nazareners parti;

⁶ Den ock tillbudit hafver göra templet oskärdt; den vi ock gripit hade, och ville dömt honom efter vår lag.

⁷ Men höfvitsmannen Lysias kom dertill med stora magt, och tog honom utu våra händer;

⁸ Bjudandes, att hans åklagare skulle komma till dig, af hvilkom du kan sjelfver utfråga och lata dig undervisa om all ärende, der vi klage honom före.

⁹ Och Judarna sade ock dertillmed, att så var.

¹⁰ Då svarade Paulus, när landshöfdingen tecknade honom, att han skulle tala: Efter jag nu väl vet, att du nu i mång är hafver domare varit för detta folk, vill jag med dess friare mod försvara mig.

¹¹ Ty du kan väl märka, att icke är mer än tolf dagar, sedan jag kom upp till Jerusalem, till att bedja.

¹² Och hvarken funno de mig i templet disputera med någrom, eller göra något upplopp ibland folket, hvarken i Synagogorna, eller i staden;

¹³ Och icke heller kunna de bevisa de stycker, der de klaga mig före.

¹⁴ Dock bekänner jag för dig, att jag så dyrkar mina fäders Gud, efter den vägen som de kalla parti, att jag tror allt det i lagen och Propheterna skrifvet är;

¹⁵ Och hafver samma hoppet till Gud, der de ock sjelfve efter vänta, som är, att de dödas uppståndelse skall ske, både de rättfärdigas, och orättfärdigas.

¹⁶ Ja, för samma saks skull lägger jag mig vinn om hafva ett obesmittadt sam vet, inför Gud, och inför menniskor alltid.

¹⁷ Men nu, efter mång år, kom jag, och skulle föra några almosor till mitt folk, och offer;

¹⁸ I hvilkom de funno mig, att jag lät rena mig i templet, utan allt upplopp och buller.

¹⁹ Men någre Judar voro af Asien, hvilke nu borde vara här tillstädes för dig, och klaga, om de något hade emot mig.

²⁰ Eller säge desse samme, om de funno någor oskäl med mig, medan jag står här för Rådet;

²¹ Utan för detta ena ordets skull, då jag stod ibland dem, och ropade om de dödas uppståndelse, dömes jag af eder i dag.

²² Då Felix detta hörde, förhalade han dem, väl vetandes huru fatt var om denna vägen, och sade: Då höfvitsmannen Lysias kommer härned, vill jag mig undervisa låta om edra sak;

²³ Och befallde underhöfvitsmannen, att han skulle förvara Paulum, och låta honom hafva ro, och ingen af hans förmena att vara honom till tjenst. eller gå till honom.

²⁴ Efter några dagar kom Felix, med sin hustru Drusilla, och hon var en Judinna. Då kallade han Paulum före, och hörde honom om trona på Christum.

²⁵ Men då Paulus talade om rättfärdighet, och om kyskhet, och om den tillkommande domen, vardt Felix förskräckt, och sade: Gack dina färde i denna resone; när jag får beläglig tid dertill, vill jag låta kalla dig.

²⁶ Men han förhoppades också, att han skulle få penningar af Paulo, på det han skulle gifva honom lös, för hvilka saks skull han ock ofta kallade honom till sig, och talade med honom.

²⁷ Då nu tu är voro förlupna, kom Porcius Festus i Felix stad; men Felix ville göra Judomen till vilja, och lät Paulum blifva efter sig fången.