Lärjungarna tagas fast, förhöras, hotas. Församlingenes bön, endrägt.

¹ Då de nu talade till folket, kommo dertill Presterna, och föreståndaren i templet, och de Sadduceer;

² Och togo det illa vid sig, att de lärde folket, och förkunnade, i Jesu, uppståndelsen ifrå de döda;

³ Och togo fatt på dem, och satte dem i häktelse, till annan dagen; ty det var redo aftonen.

⁴ Men månge af dem, som orden hört hade, trodde; och vardt talet på männerna vid femtusend.

⁵ Så begaf det sig dagen derefter, att deras öfverste och äldste, och Skriftlärde i Jerusalem;

⁶ Och Hannas öfverste Prest, och Caiphas, och Johannes, och Alexander, och så månge som voro af öfversta Prestaslägtet, församlade sig;

⁷ Och hade dem fram för si£, och frågade dem: Af hvad magt, eller i hvad namn, hafven I detta gjort?

⁸ Petrus, full med den Helga Anda, sade till dem: I öfverste för folket, och äldste i Israel;

⁹ Efter vi i dag blifve dömde för denna välgerningen på denna sjuka mannen, genom hvilka han är helbregda vorden;

¹⁰ Så skall det eder allom vetterligit vara, och allo Israels folke, att genom Jesu Christi Nazareni Namn, den I Korsfäst hafven, den Gud uppväckt hafver ifrå de döda, står nu denne helbregda för eder.

¹¹ Han är den stenen, som af eder, byggningsmännerna, förkastad är; och är vorden en hörnsten;

¹² Och i ingom androm är salighet; ty det är icke heller något annat Namn under himmelen menniskomen gifvet, i hvilko vi skole salige varda.

¹³ När de sågo sådana allvarlighet i Petro och Johanne, och funno dock att de voro olärde och lekmän, förundrade de sig, och drogo känslo på dem, att de hade varit med Jesus.

¹⁴ Och mannen sågo de ståndandes der när dem, som helbregda var gjorder; ty de kunde der intet emot säga;

¹⁵ Utan bödo dem gå ut af Rådet, och handlade sedan emellan sig;

¹⁶ Sägande: Hvad skole vi göra åt dessa männerna? Ty ett uppenbart tecken är gjordt af dem, och är kunnigt allom dem som bo i Jerusalem; och vi kunne icke neka det.

¹⁷ Men på det att det icke skall vidare utkomma ibland folket, vilje vi allvarliga förbjuda dem, att de härefter icke tala i detta Namnet för någro mennisko.

¹⁸ Och de kallade dem, och bödo, att de ingalunda mer tala eller lära skulle i Jesu Namn.

¹⁹ Då svarade Petrus och Johannes, och sade till dem: Om det är rättfärdigt for Gudi, att vi höre eder mer än Gud, derom män I sjelfve döma.

²⁰ Ty vi kunne icke förtiga det vi sett och hört hafve.

²¹ Då hotade de dem, och läto gå dem, intet finnandes huruledes de kunde pina dem, för folkets skull; ty alle prisade Gud för det som skedt var.

²² Ty mannen var öfver fyratio år, på hvilkom detta helbregda tecknet skedt var.

²³ Sedan de läto dem gå, kommo de till sina, och kungjorde dem allt det de öfverste Presterna och äldste till dem sagt hade.

²⁴ Då de det hörde, upphofvo de endrägteliga sina röst till Gud, och sade: Herre, du äst Gud, som gjort hafver himmel och jord, hafvet, och allt det som deruti är;

²⁵ Du, som genom din tjenares Davids mun sagt hafver: Hvi hafva Hedningarna upprest sig, och folket tagit sig före det fåfängt är?

²⁶ Jorderikes Konungar trädde tillhopa, och Förstarna församlade sig ihop, emot Herran, och emot hans Christ.

²⁷ Sannerliga församlade sig emot din heliga Son, Jesum, den du smort hafver, både Herodes, och Pontius Pilatus, med Hedningarna och Israels folk;

²⁸ Till att göra hvad din hand och råd tillförene beslutit hade, att ske skulle.

²⁹ Och nu, Herre, se till deras trug, och gif dina tjenare, att de med all tröst tala din ord;

³⁰ Uträckandes dina hand dertill, att sundhet, och tecken, och under måga göras genom din heliga Sons Jesu Namn.

³¹ Och då de bedit hade, rördes rummet, der de uti församlade voro; och de vordo alle fulle af dem Helga Anda, och talade Guds ord med tröst.

³² Och uti hela hopen, som trodde, var ett hjerta och en själ; och ingen af dem sade något vara sitt af det han ägde; utan all ting voro dem menlig.

³³ Och Apostlarna båro med stora kraft vittnesbörd till Herrans Jesu Christi uppståndelse; och stor nåd var öfver dem alla.

³⁴ Och ingen var heller ibland dem, som något fattades; ty så månge, som åkrar eller hus ägde, de sålde dem, och båro värdet för det som de sålt hade;

³⁵ Och lade fram för Apostlarnas fötter; och delades h värj om och enom, efter som honom behof var.

³⁶ Men Joses, som ock kallades af Apostlarna Barnabas, det uttydt är, hugsvalelsens son, en Levit, bördig af Cypren;

³⁷ Han hade en åker, den sålde han; och bar fram värdet, och ladet för Apostlarnas fötter.