Ananie död. Apostlarna fängslas, förlossas. Gamaliels råd.

¹ Men en man benämnd Ananias, med Saphira sin hustru, sålde sina ägor;

² Och hade lagt afsides något af värdet, med sine hustrus vetskap; och en del bar han fram, och lade för Apostlarnas fötter.

³ Då sade Petrus: Anania, hvi hafver Satanas uppfyllt ditt hjerta, att du skulle ljuga för dem Helga Anda, och undstinga somt af värdet för åkren?

⁴ Du hade väl kunnat behållan, då du honom hade; och då han såld var, var han ock i ditt våld. Hvarföre hafver du sådant företagit i ditt hjerta? Du hafver icke ljugit för menniskor, utan för Gudi.

⁵ Då Ananias hörde dessa orden, föll han ned, och gaf upp andan; och en stor räddhåge kom öfver alla dem som detta hörde.

⁶ Då stodo unge män upp; togo honom af vägen, båro honom bort, och begrofvon.

⁷ Då stod den öfverste Presten upp, och alle de med honom voro, hvilke äro det parti, som kallas de Sadduceers; och vordo fulle med nit; Då stod den öfverste Presten upp, och alle de med honom voro, hvilke äro det parti, som kallas de Sadduceers; och vordo fulle med nit;

⁸ Då svarade Petrus henne: Säg mig, hafven I ock för så mycket sålt åkren? Då sade hon: Ja, hafve vi så.

⁹ Då sade Petrus till henne: Hvarföre voren I öfverens, att I skullen fresta Herrans Anda? Si, deras fötter, som hafva begrafvit din man, äro för dörrene, och de skola ock straxt bära dig ut.

¹⁰ Och straxt föll hon ned för hans fötter, och gaf upp andan. Då gingo de unge män in, och funno henne död; och båro henne ut, och jordade henne när hennes man.

¹¹ Och en stor räddhåge kom öfver hela församlingena, och öfver alla dem som detta hörde.

¹² Och igenom Apostlarnas händer gjordes mång tecken och under ibland folket; och de voro endrägteliga alle uti Salomons förhus.

¹³ Men ingen annar djerfdes gifva sig intill dem; utan folket höll mycket af dem,

¹⁴ Och hopen växte mer till af dem som trodde Herranom, både män och qvinnor;

¹⁵ Så att de utbåro på gatorna sjuka menniskor, och lade dem i sängar, och på bårar, att, då Petrus kom gångandes, måtte åtminstone hans skugge skygga på någon af dem.

¹⁶ Och församlade sig en stor hop af nästa städerna till Jerusalem, och förde dit sjuka, och de som besatte voro med de orena andar; och de vordo alle helbregda.

¹⁸ Och togo fatt på Apostlarna, och satte dem uti allmänneligit fängelse.

¹⁹ Men Herrans Ängel lät dörrena upp på fångahuset om nattena, och hade dem ut, och sade:

²⁰ Går, och står i templet, och säger folkena all de ord, som detta lifvet tillhöra.

²¹ Då de detta hört hade, gingo de bittida om morgonen i templet, och begynte till att lära. Då kom den öfverste Presten, och de med honom voro, och kallade Rådet tillhopa, och alle de äldsta ibland Israels barn; och sände till fångahuset, att de skulle hemta dem.

²² Då tjenarena kommo, och funno dem icke i fängahuset, kommo de igen, och bådade dem;

²³ Sägande: Fångahuset funne vi ju granneliga igenläst, och väktarena ståndande utanför dörrene; men då vi uppläste, funno vi der ingen.

²⁴ Då öfverste Presten, och templets föreståndare, och andre öfverste Presterna hörde detta talet, begynte de varda tvehågse om dem, hvad deraf varda ville.

²⁵ Då kom en, och bådade dem: Si, de män, som I insatt haden i fångahuset, de äro i templet, stå och lära folket.

²⁶ Då gick föreståndaren med tjenarena, och hade dem fram utan våld; ty de räddes för folket, att de skulle stena dem.

²⁷ Och då de hade ledt dem dit, hade de dem fram för Badet; och den öfverste Presten frågade dem,

²⁸ Sägandes: Hafve vi icke en tid och annan budit eder, att I icke skullen lära i detta Namnet? Och si, I hafven uppfyllt Jerusalem med edar lärdom, och viljen draga öfver oss denna mansens blod.

²⁹ Då svarade Petrus, och Apostlarna, och sade: Man måste mer lyda Gud, än menniskor.

³⁰ Våra fäders Gud hafver uppväckt Jesum, den I dräpit hafven, och upphängt på träd.

³¹ Den hafver Gud med sina högra hand upphöjt, för en Höfding och Frälsare, till att gifva Israel bättring och syndernas förlåtelse.

³² Och vi äro honom för vittne till det vi sägom; så ock den Helge Ande, den Gud gifvit hafver dem som honom lydaktige äro.

³³ Då de detta hörde, skar det dem i hjertat, och de begynte rädsla, att de mätte dräpa dem.

³⁴ Då stod en Pharisee upp i Rådet, benämnd Gamaliel, en lagkloker, den ibland allt folket mycket afhållen var, och bad att Apostlarna skulle som snarast gå afsides ut;

³⁵ Och sade till dem: I män af Israel, ser till hvad I gören med dessa män.

³⁶ För dessa dagar hof Theudas sig upp, sågandes sig någon vara, honom föll en hop folk till, vid fyrahundrad; han vardt ihjälslagen, och alle de, som trodde honom, vordo förskingrade, och kommo till intet.

³⁷ Efter honom hof Judas sig upp af Galileen, i de dagar då beskattningen skedde; han afvände mycket folk efter sig; han blef ock borto, och alle de som honom lydt hade, vordo förskingrade.

³⁸ Och nu säger jag eder: Kommer intet vid dessa männerna, utan låter dem betämma; ty är detta råd eller verk af menniskor, så varder det väl omintet;

³⁹ Men är det af Gudi, så kunnen I icke Slå det neder, såframt I viljen icke finnas strida emot Gud.

⁴⁰ Då föllo de alle intill hans råd; och kallade Apostlarna, läto hudflänga dem, och bödo dem, att de icke skulle tala i Jesu Namn; och läto gå dem.

⁴¹ Men de gingo med fröjd ifrå Rådet, att de voro värdige lida smälek för hans Namns skull;

⁴² Och höllo hvar dag uppå, utan återvändo, att lära och predika Evangelium om Jesu Christo, uti templet, och i all hus.