¹ När han nu gick neder af berget, följde honom mycket folk.

² Och si, der kom en spitelsk man, och tillbad honom, och sade: Herre, vill du, så kan du göra mig renan.

³ Då räckte Jesus ut sina hand, och tog på honom, sägandes: Jag vill, var ren; och straxt vardt han ren utaf sin spitelsko.

⁴ Och Jesus sade till honom: Se till, att du säger det för ingom; utan gack bort, och låt Presten se dig, och offra den gåfvo, som Mose budit hafver, till ett vittnesbörd öfver dem.

⁵ Men när Jesus gick in uti Capernaum, kom en höfvitsman till honom, och bad honom,

⁶ Sägandes: Herre, min tjenare ligger hemma borttagen, och hafver stor vedermödo.

⁷ Då sade Jesus till honom: Jag vill komma, och bota honom.

⁸ Då svarade höfvitsmannen, och sade: Herre, jag är icke värdig, att du skall gå in under mitt tak; utan säg allenast ett ord, så blifver min tjenare helbregda.

⁹ Ty jag är ock en menniska under annars mans våld, och hafver krigsknektar under mig; och jag säger till den ena: Gack; och han går; och till den andra: Kom; och han kommer; och till min dräng: Gör det; och han gör så.

¹⁰ När Jesus detta hörde, förundrade han sig, och sade till dem, som honom följde: Sannerliga säger jag eder, jag hafver icke funnit sådana tro i Israel.

¹¹ Men jag säger eder, att månge varda kommande af östan och vestan, och skola sitta med Abraham, Isaac och Jacob i himmelriket.

¹² Men riksens barn skola varda utkastade i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.

¹³ Och Jesus sade till höfvitsmannen: Gack, och som du tror, så ske dig; och i samma stundene blef hans tjenare helbregda.

¹⁴ Och när Jesus kom i Petri hus, och såg att hans svära låg, och hade skälfvosot;

¹⁵ Då tog han på hennes hand, och skälfvosoten öfvergaf henne; och hon stod upp, och tjente dem.

¹⁶ Och när aftonen kom, hade de till honom många, som voro besatte; och han dref ut andarna med ord, och alla dem, som ondt hade, botade han;

¹⁷ På det fullbordas skulle det som sagdt var genom Esaia Propheten, som säger: Han hafver tagit på sig våra skröplighet, och våra sjukdomar hafver han burit.

¹⁸ Och när Jesus såg mycket folk omkring sig, böd han, att man skulle fara utöfver på hinsidon hafvet.

¹⁹ Och kom en Skriftlärd till honom, och sade till honom: Mästar, jag vill följa dig ehvart du går.

²⁰ Då sade Jesus till honom: Räfvarne hafva kulor, och foglarna under himmelen näste; men menniskones Son hafver intet, der han må luta sitt hufvud till.

²¹ Och en annar af hans Lärjungar sade till honom: Herre, gif mig lof, att jag går först bort, och begrafver min fader.

²² Då sade Jesus till honom: Följ du mig, och låt de döda begrafva sina döda.

²³ Och han steg i skeppet, och hans Lärjungar följde honom.

²⁴ Och si, en stor storm växte upp i hafvet, så att vågen slog utöfver skeppet; och han sof.

²⁵ Då gingo Lärjungarna till, och väckte honom upp, sägande: Herre, fräls oss, vi förgås.

²⁶ Då sade han till dem: I klentrogne, hvi rädens I? Och stod upp, och näpste vädret, och hafvet; och det vardt stilla lugnet.

²⁷ Men menniskorna förundrade sig, och sade: Hvad är denne för en, att vädret och hafvet äro honom lydig?

²⁸ Och när han kom på hinsidon hafvet, uti de Gergeseners landsändar, kommo två besatte med djefvulen emot honom löpande, utgångne af grifter; och voro ganska gräselige, så att ingen kunde resa den vägen fram.

²⁹ Och si, de ropade, och sade: Ack! Jesu, Guds Son, hvad hafve vi med dig göra? Äst du kommen till att plåga oss förr än tid är?

³⁰ Så gick der långt ifrån en stor svinahjord i bet.

³¹ Då bådo honom djeflarna, och sade: Är det så, att du drifver oss ut, så lofva oss, att vi farom uti den svinahjorden.

³² Då sade han till dem: Farer. Då foro de ut, och foro in i svinahjorden; och si, hele svinahjorden lopp, och brådstörte sig i hafvet, och drunknade i vattnet.

³³ Men herdarne flydde bort, och gingo in i staden, och förkunnade alltsammans, och huru det var tillgånget med dem som besatte voro.

³⁴ Och si, då gick hela staden ut emot Jesum; och då de sågo honom, bådo de att han ville gå bort utu deras landsändar.