¹ Då gick Jesus sin väg utaf templet; och hans Lärjungar gingo till honom, att de skulle låta honom se templets byggning.

² Då sade Jesus till dem: Sen I icke allt detta? Sannerliga säger jag eder: Här skall icke låtas en sten på den andra, som icke blifver nederbruten.

³ Och när han satt på Oljoberget, gingo hans Lärjungar till honom afsides, och sade: Säg oss, när detta skall ske? Och hvad varder för tecken till din tillkommelse, och verldens ända?

⁴ Då svarade Jesus, och sade till dem: Ser till, att ingen förförer eder.

⁵ Ty månge skola komma i mitt Namn, och säga: Jag är Christus; och skola förföra många.

⁶ I skolen få höra örlig, och rykte af örlig; ser till, att I blifven icke försoffade; ty allt detta måste ske, men det är icke straxt änden.

⁷ Det ena folket skall resa sig upp emot det andra, och det ena riket emot det andra; och skola blifva pestilentier, och hunger, och jordbäfning, mångastäds.

⁸ Då skall nöden aldraförst begynnas.

⁹ Då skola de öfverantvarda eder uti tvång, och dräpa eder; och I skolen blifva hatade af all folk, för mitt Namns skull.

¹⁰ Och då skola månge förargas, och inbördes den ena förråda den andra, och inbördes hata hvarannan.

¹¹ Och månge falske Propheter skola uppkomma, och förföra många.

¹² Och efter det ondskan får öfverhandena, varder kärleken i mångom förkolnad.

¹³ Men den som blifver fast uti ändan, han varder salig.

¹⁴ Och detta Evangelium om riket skall varda predikadt i hela verldene, till ett vittnesbörd öfver all folk; och då skall änden komma.

¹⁵ När I nu fån se förödelsens styggelse, af hvilko sagdt är genom Daniel Propheten, ståndande i det helga rummet; den som läs det, han gifve akt deruppå;

¹⁶ De som då i Judiska landet äro, fly de på bergen;

¹⁷ Och den som är uppå taket, han stige icke ned, till att taga något ut af sitt hus;

¹⁸ Och den som är ute på markene, gånge icke tillbaka efter sin kläder.

¹⁹ Men ve dem som hafvande äro, och dem som dia gifva, i den tiden.

²⁰ Men beder, att edor flykt sker icke om vintren, eller om Sabbathen.

²¹ Ty då skall varda en stor vedermöda, så att hon hafver icke varit sådana ifrå verldenes begynnelse och till denna tiden, ej heller varda skall.

²² Och om de dagar icke vorde förstäckte, då vorde intet kött frälst; men för de utvaldas skull skola de dagar varda förstäckte.

²³ Om någor säger då till eder: Si, här är Christus, eller der; så tror det intet.

²⁴ Ty falske Christi och falske Propheter skola uppkomma, och skola göra stor tecken och under; så att, om möjeligit vore, skola ock de utvalde förförde varda.

²⁵ Si, jag hafver sagt eder det framföreåt.

²⁶ Derföre, om de då säga till eder: Si, han är uti öknene; går icke ut: Si, han är i kammaren; tror det icke.

²⁷ Ty såsom ljungelden går ut af öster, och synes allt intill vester; så varder ock menniskones Sons tillkommelse.

²⁸ Men der som åtelen är, dit församla sig ock örnarna.

²⁹ Men straxt efter den tidsens vedermödo skall solen blifva mörk, och månen skall icke gifva sitt sken, och stjernorna skola falla af himmelen, och himlarnas krafter skola bäfva.

³⁰ Och då skall synas menniskones Sons tecken i himmelen; och då skola all slägte på jordene jämra sig, och skola se menniskones Son komma i himmelens sky, med stora kraft och härlighet.

³¹ Och han skall utsända sina Änglar, med höga basunaröst; och de skola församla hans utvalda ifrå de fyra väder; ifrå den ena himmelens ända till den andra.

³² Af fikonaträt lärer en liknelse: När nu dess qvistar knoppas, och löfvet begynner springa ut, så veten I, att sommaren är hardt när;

³³ Så ock, när I sen allt detta, så veter, att det är hardt för dörrene.

³⁴ Sannerliga säger jag eder: Detta slägtet skall icke förgås, förrän allt detta sker.

³⁵ Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås.

³⁶ Men om den dagen och om den stundena vet ingen, icke Änglarna i himmelen, utan min Fader allena.

³⁷ Men lika som det var i Noe tid, så skall ock menniskones Sons tillkommelse vara.

³⁸ Ty såsom de voro i de dagar för flodene; de åto och drucko, togo hustrur, och gåfvos mannom, intill den dagen, då Noe gick i arken;

³⁹ Och visste intet af, förr än floden kom, och tog dem allasamman bort; så skall ock menniskones Sons tillkommelse vara.

⁴⁰ Då skola två vara ute på markene; den ene blifver upptagen, den andre blifver qvarlåten.

⁴¹ Två skola mala på ene qvarn; den ene blifver upptagen, den andre blifver qvarlåten.

⁴² Vaker fördenskull; ty I veten icke, hvad stund edar Herre varder kommandes.

⁴³ Men det skolen I veta att, visste husbonden, hvad stund tjufven skulle komma, förvisso vakade han och läte icke uppbryta sitt hus.

⁴⁴ Derföre varer I ock redo; ty, den stund I icke menen, varder menniskones Son kommandes.

⁴⁵ Hvilken är nu en trogen och snäll tjenare, som herren hafver satt öfver sitt husfolk, att han skall gifva dem mat i rättom tid?

⁴⁶ Salig är den tjenaren, som hans herre finner så görande, när han kommer.

⁴⁷ Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver alla sina ägodelar.

⁴⁸ Men om så är, att den onde tjenaren säger i sitt hjerta: Min herre kommer icke ännu brådt;

⁴⁹ Och begynner så slå sina medtjenare; ja, äta och dricka med de druckna;

⁵⁰ Så kommer dens tjenarens herre, den dag han icke väntar honom, och den stund han icke menar;

⁵¹ Och skall sönderhugga honom, och gifva honom hans lön med skrymtare. Der skall vara gråt och tandagnisslan.