Förarga ingen. War försonlig.

¹ I den tiden gingo Lärjungarne til JEsum, och sade: Hwilken är den störste i himmelriket?

² Då kallade JEsus fram et barn, och stälde det midt ibland dem;

³ Och sade: Sannerliga säger jag eder, utan I omwänden eder, och warden såsom barn, skolen I icke komma i himmelriket.

⁴ Hwilken nu sig sjelf så förnedrar, som detta barnet, han är den störste i himmelriket:

⁵ Och hwilken som undfår et sådant barn i mitt Namn, han undfår mig.

⁶ Men hwilken som förargar en af dessa små, som tro på mig, honom wore bättre at en qwarnsten wore bunden wid hans hals, och han sänktes ned i hafsens djup.

⁷ We werldene för förargelses skull; ty förargelse måste ju komma; dock, we de mennisko, genom hwilka förargelse kommer.

⁸ Är det så, at din hand, eller din fot, är dig til förargelse, så hugg honom af, och kastan ifrå dig; bättre är dig ingå uti lifwet halt, eller lemmalös, än du skulle hafwa twå händer och twå fötter, och kastas i ewinnerlig eld.

⁹ Och är det så at ditt öga är dig til förargelse, rif det ut, och kastat ifrå dig; bättre är dig, at du ingår uti lifwet enögder, än du skulle hafwa tu ögon, och kastas i helwetes eld.

¹⁰ Ser til, at I förakten ingen af dessa små; ty jag säger eder, at deras Änglar i himmelen se alltid mins Faders ansigte, i himlom.

¹¹ Ty menniskones Son är kommen til at frälsa det, som förtappadt war.

¹² Huru synes eder? Om en menniska hade hundrade får, och et af dem fore wildt; öfwergifwer hon icke de nio och niotio på bergen, och går bort, och söker efter det, som for wildt?

¹³ Och händer det så, at hon finner det igen, sannerliga säger jag eder, hon gläds mera deröfwer, än öfwer de nio och niotio, som icke foro wildt.

¹⁴ Så är ock icke edar himmelske Faders wilje, at någor af dessa små skall borttappad warda.

¹⁵ Men om din broder syndar dig emot, så gack och straffa honom emellan dig och honom allena: Hörer han dig, så hafwer du förwärfwat din broder;

¹⁶ Men hörer han dig icke, så tag ännu med dig en eller twå, på det all sak skall bestå wid twegga eller tregga wittnes mun.

¹⁷ Hörer han dem icke, så säg det församlingene; hörer han icke församlingena, så håll honom såsom en Hedning och Publican.

¹⁸ Sannerliga säger jag eder: Allt det I binden på jordene, det skall wara bundet i himmelen; och allt det I lösen på jordene, det skall wara löst i himmelen.

¹⁹ Yttermera säger jag eder: Der twå af eder komma öfwerens på jordene, hwad ting det helst kan wara, som de bedja om, skal dem det wederfaras af minom Fader, som är i himlom.

²⁰ Ty hwar twå eller tre äro församlade i mitt Namn, der är jag midt ibland dem.

²¹ Då steg Petrus fram til honom, och sade: HERre, huru ofta skall min broder synda emot mig, och jag skall förlåta honom det? Är sju resor nog?

²² Då sade JEsus til honom: Jag säger dig, icke sju resor; utan sjutio sinom sju resor.

²³ Fördenskull är himmelriket liknadt wid en Konung, som wille hålla räkenskap med sina tjenare.

²⁴ Och när han begynte räkna, kom en fram för honom, som honom war skyldig tiotusend pund:

²⁵ Och efter han hade icke der han kunde betala med, böd Herren at han skulle säljas, och hans hustru, och barn, och allt det han ägde. och betalas med.

²⁶ Då föll den tjenaren ned, och tilbad honom, och sade: Herre, haf tålamod med mig, jag will allt betala dig.

²⁷ Då warkunnade herren sig öfwer den tjenaren, och lät honom lös, och gaf honom til det han war skyldig.

²⁸ Då gick den tjenaren ut, och fann en af sina medtjenare, som honom war skyldig hundrade penningar; och han tog fatt på honom, och fick honom i halsen, drog honom, och sade: Betala det du äst skyldig.

²⁹ Då föll hans medtjenare til hans fötter, och bad honom, sägandes: Haf tålamod med mig, jag will allt betala dig.

³⁰ Men han wille icke; utan gick bort, och kastade honom i fängelse, så länge han betalade det han war skyldig.

³¹ Då nu andre hans medtjenare sågo det som skedde, tyckte dem det ganska illa wara, och kommo, och kungjorde sinom Herra allt det skedt war.

³² Då kallade hans Herre honom för sig, och sade til honom: Du skalkaktige tjenare, allt det du skyldig wast, gaf jag dig til, ty du bad mig:

³³ Skulle du ock icke hafwa förbarmat dig öfwer din medtjenare, såsom jag förbarmade mig öfwer dig?

³⁴ Och hans Herre wardt wred, och antwardade honom bödlarna i händer, til dess det war allt betaladt, som han honom skyldig war.

³⁵ Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke förlåten af edor hjerta, hwar och en sinom broder det de bryta.