Fädernas stadgar. Cananeeska qwinnan. Fyratusend män spisas.

¹ Då kommo til JEsum de Skriftlärde, och de Phariseer af Jerusalem, och sade:

² Hwi bryta dine Lärjungar de äldstas stadgar; Förty de twå intet sina händer, när de skola äta bröd?

³ Han swarade, och sade til dem: Hwi bryten ock I Guds bud, för edra stadgars skull?

⁴ Ty Gud hafwer budit, och sagt: Du skall ära fader och moder; och hwilken som bannar fader eller moder, han skall döden dö.

⁵ Men I sägen: Hwar och en må säga til fader eller moder: Det är allt Gudi gifwet, som du skulle få af mig, dig til nytto; dermed sker då, at ingen hedrar sin fader eller sina moder:

⁶ Och hafwen dermed gjort Guds bud til intet, för edra stadgars skull.

⁷ I skrymtare, Esaias hafwer rätt spått om eder, sägandes:

⁸ Detta folket nalkas mig med sin mun, och hedrar mig med sina läppar; men deras hjerta är långt ifrå mig.

⁹ Men de tjena mig fåfängt, lärande den lärdom, som är människobud.

¹⁰ Och han kallade til sig folket, och sade til dem: Hörer, och förstår.

¹¹ Det besmittar icke menniskona, som ingår genom munnen; utan det som utgår af munnen, det besmittar menniskona.

¹² Då stego hans Lärjungar fram, och sade til honom: Wetst du, at Phariseerne förargades, när de hörde detta ordet?

¹³ Han swarade, och sade: Hwar och en plantering, som min himmelske Fader icke planterat hafwer, skall uppryckas med rötter.

¹⁴ Låter fara dem; de äro blinde, och blindas ledare: Hwar nu en blinder leder en blindan, så falla de både i gropena.

¹⁵ Då swarade Petrus, och sade til honom: Uttyd oss denna liknelsen.

¹⁶ Då sade JEsus: Ären I ock ännu oförståndige?

¹⁷ Förstån I icke ännu, at allt det som ingår genom munnen, det går i buken, och hafwer sin naturliga utgång?

¹⁸ Men det som går ut af munnen, det kommer ifrå hjertat; och det besmittar menniskona:

¹⁹ Ty af hjertat utgå onde tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufweri, falskt wittne, hädelse.

²⁰ Det äro de stycken, som besmitta menniskona; men äta med otwagna händer besmittar icke menniskona.

²¹ Och JEsus gick dädan, och kom i Tyri och Sidons landsändar:

²² Och si, en Cananeesk qwinna kom af de landsändar, och ropade til honom, och sade: O HERre, Dawids Son, förbarma dig öfwer mig; min dotter qwäls jämmerliga af djelfwulen.

²³ Men han swarade henne icke et ord, Då stego hans Lärjungar fram, och bådo honom, och sade: Skilj henne ifrå dig; ty hon ropar efter oss.

²⁴ Men han swarade, och sade: Jag är icke utsänd, utan til de borttappada får af Israels hus.

²⁵ Men hon kom, och tilbad honom, sägandes: HERre, hjelp mig.

²⁶ Då swarade han, och sade: Det är icke höfweligit, at taga brödet ifrå barnen, och kasta det för hundama.

²⁷ Swarade hon: Ja, HERre, dock likwäl äta hundarne af de smulor, som falla utaf deras herrars bord.

²⁸ Då swarade JEsus, och sade til henne: O qwinna, din tro är stor, ske dig som du wilt; och hennes dotter blef helbregda i samma stund.

²⁹ Och JEsus gick dädan längre fram, och kom til det Galileeska hafwet, och gick up på et berg, och satte sig der.

³⁰ Och til honom kom mycket folk, och hade med sig halta, blinda, dumbar, lemmalösa och många andra, och kastade dem för JEsu fötter; och han gjorde dem helbregda.

³¹ Så at folket förundrade sig, när de sågo de dumbar tala, de lemmalösa färdiga, de halta gå, de blinda se; och prisade Israels Gud.

³² Och JEsus kallade sina Lärjungar til sig, och sade: Jag ömkar mig öfwer folket; ty de hafwa nu i tre dagar töfwat när mig, och hafwa intet äta; och jag will icke låta dem ifrå mig fastande, at de icke skola gifwas up i wägen.

³³ Då sade hans Lärjungar til honom: Hwar skole wi få här i öknene så mycket bröd, der wi kunne mätta så mycket folk med?

³⁴ Sade JEsus til dem: Huru mång bröd hafwen I? De sade: Sju, och några små fiskar.

³⁵ Då böd han folket sätta sig ned på jordena.

³⁶ Och tog de sju bröd och fiskarna, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; och Lärjungarna gåfwo folkena.

³⁷ Och de åto alle, och wordo mätte; och upptogo det öfwer war i styckom, sju korgar fulla.

³⁸ Och de som åto woro fyratusend män, förutan qwinnor och barn.

³⁹ Och när han hade skilt folket ifrå sig, steg han til skepps, och kom uti den gränson wid Magdala.