De äldstas bud. Rätt smitta. En Grekisk qvinna. Döf dumbe.

¹ Och till honom församlades de Phariseer, och någre af de Skriftlärda, som ifrå Jerusalem komne voro.

² Och då de fingo se, att somlige hans Lärjungar åto bröd med menliga, det är, med otvagna händer, straffade de det;

³ Ty de Phariseer och alle Judar äta icke, utan de alltid två händerna, hållande de äldstas stadgar;

⁴ Och när de komne äro utaf torget, äta de icke, utan de äro tvagne. Och mycket sådant är, som de hafva tagit sig uppå att hålla, som är, att två dryckekar, och krukor, och kopparkar, och bord.

⁵ Sedan frågade honom de Phariseer och de Skriftlärde: Hvi vandra icke dine Lärjungar efter de stadgar, som de äldste uppåbudit hafva; utan äta bröd med otvagna händer?

⁶ Då svarade han, och sade till dem: Väl hafver Esaias propheterat om eder, I skrymtare, som skrifvet är: Detta folket ärar mig med läpparna; men deras hjerta är långt ifrå mig.

⁷ Men fåfängt dyrka de mig, lärande den lärdom, som är menniskors bud;

⁸ Ty I bortkasten Guds bud, och hållen menniskors stadgar, som är, att två krukor, och dryckekar; och mycket sådant gören

⁹ Och han sade till dem: Skönliga bortkasten I Guds bud, på det att I skolen hålla edar stadga.

¹⁰ Ty Mose hafver sagt: Ära din fader och dina moder; och: Den der bannar fader eller moder, han skall döden dö.

¹¹ Men I sägen: En menniska må säga till fader och moder: Corban; det är sagdt: Gudi är det gifvet, som dig af mig skulle hafva kommit till nytto;

¹² Och tillåten så icke, att han något gör sinom fader, eller sine moder;

¹³ Och gören Guds ord omintet med edar stadga, som I uppålagt hafven. Och mycket sådant gören I.

¹⁴ Och han kallade till sig allt folket, och sade till dem: Hörer mig alle, och förstår.

¹⁵ Intet går utanefter in i menniskona, det henne besmitta kan; men det som går utaf menniskone, det är det som besmittar menniskona.

¹⁶ Den der hafver öron till att höra, han höre.

¹⁷ Och då han skiljdes ifrå folket, och kom i huset, frågade hans Lärjungar honom om liknelsen.

¹⁸ Och han sade till dem: Aren I också oförståndige P Förstån I icke ännu, att allt det utanefter ingår i menniskona, det kan icke besmitta henne?

¹⁹ Ty det går icke in i hennes hjerta, utan i buken; och hafver sin naturliga utgång, der all mat med rensas.

²⁰ Och han sade: Det utaf menniskone går, det besmittar menniskona;

²¹ Ty innanefter, utu menniskors hjerta, utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp,

²² Stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ondt öga, hädelse, högfärd, galen

²⁴ Så stod lian upp dädan, och gick in i Tyri och Sidons gränsor; och gick in uti ett hus, och ville att det ingen veta skulle; och kunde dock icke blifva fördold.

²⁵ Ty en qvinna, hvilkens dotter hade en oren anda, straxt hon fick höra om honom, kom hon, och föll ned för hans fötter.

²⁶ Och det var en Grekisk qvinna, utaf Syrophenice, och bad honom, att han ville utdrifva djefvulen af hennes dotter.

²⁷ Men Jesus sade till henne: Lät barnen först mätta varda; det är icke höfveligit, att man tager barnens bröd och kastar för hundarna.

²⁸ Då svarade hon, och sade till honom: Ja, Herre; dock äta hundarna, under bordet, utaf barnens smulor.

²⁹ Då sade han till henne: För detta talets skull, gack; djefvulen är utgången af dine dotter.

³⁰ Och då hon kom i sitt hus, fann hon djefvulen utgången vara, och dottrena liggande på sängene.

³¹ Och då han åter utgick ifrå Tyri och Sidons gränsor, kom han till det Galileiska hafvet, midt genom de landsändar vid de tio städer.

³² Och de hade fram för honom en döfvan, den der ock en dumbe var; och bådo honom, att han ville lägga handena på honom.

³³ Då tog han honom afsides ut ifrå folket, och satte sina finger i hans öron, och spottade ut, dermed han tog på hans tungo;

³⁴ Och såg upp i himmelen, suckade, och sade till honom: Hephethah; det är sagdt: Upplåt dig.

³⁵ Och straxt öppnades hans öron, och hans tungos band vardt löst, och han talade redeliga.

³⁶ Och böd han dem, att de skulle ingom sägat; men ju mer han det förböd, ju mer de förkunnade det.

³⁷ Och de förundrade sig öfvermåtton, sägande: Allt hafver han väl beställt; de döfva låter han höra, och dumbar tala, 7